Reflektioner

Teamarbete är, enligt min erfarenhet, ett av de viktigaste verktygen när vi vårdar äldre personer med komplexa behov. Ju mer komplicerad situationen är, desto viktigare blir det att se hela människan – inte bara diagnoserna.

Hälsa och välbefinnande påverkas av mycket mer än själva sjukdomen. Skörhet, självständighet, relationer, livssituation och kontakten med vården spelar alla roll. För att kunna göra en bra helhetsbedömning behöver jag därför andra omkring mig. Patienten och de närstående är en del av teamet, liksom sjuksköterskor, undersköterskor, rehabpersonal och andra kollegor i vården.

Efter flera år av teamarbete fick jag möjlighet att bygga upp en hembesöksbaserad läkarmottagning för personer över 85 år i primärvården. Jag kartlade äldre personer i vårdcentralens upptagningsområde som inte hade hemsjukvård och började göra planerade hembesök.

Det blev snabbt tydligt att många av patienterna hade omfattande och komplexa behov. Det fanns medicinska frågor att följa upp, läkemedel att värdera, praktiska problem att lösa och ibland flera olika vårdkontakter som behövde hållas ihop.

För att göra besöken så enkla som möjligt för patienten lärde jag mig bland annat att ta blodprover själv i hemmet. Annars blev det lätt motsägelsefullt: jag gjorde hembesök för att patienten hade svårt att ta sig till vårdcentralen, men skickade samtidigt patienten till laboratoriet för provtagning.

Det fungerade på många sätt bra. Samtidigt märkte jag snart att varje hembesök genererade mycket arbete efteråt: journalföring, remisser, meddelanden och kontakter med andra yrkesgrupper. Men det som slog mig allra mest var något annat.

Jag saknade teamet.

När man arbetar i team delar man inte bara arbetsuppgifter. Man delar också perspektiv. Jag bidrar med min medicinska kompetens, medan andra professioner bidrar med sina erfarenheter, sin kunskap och sådant de har sett i mötet med patienten.

Som läkare har man ofta det formella ansvaret för medicinska beslut. Men det betyder inte att man behöver vara ensam i dem.

Tvärtom blir besluten ofta bättre när flera professioner bidrar med sina perspektiv. Det gäller särskilt när frågorna är svåra – medicinskt, etiskt eller både och. Kollegor kan sitta på information som läkaren själv inte har, och ibland är det just deras erfarenhet som gör att helheten faller på plats.

Jag tror också att teamarbete kan skapa trygghet för oss som arbetar i vården. Att bära ansvaret för svårt sjuka patienter kan ibland kännas tungt. Då finns det mycket stöd att hämta hos kollegor och teammedlemmar, både i det praktiska arbetet och i själva beslutsfattandet.

För mig är teamarbete därför mer än bara ett sätt att organisera vården. Det är ett sätt att skapa bättre förutsättningar för kloka beslut, bättre samordning och en tryggare vård för patienten.

Och kanske säger patientens perspektiv det allra bäst:

“Tänk att man kan vara så här sjuk, men ändå få må så här bra.”

Det är i grunden det vi försöker åstadkomma.